Tro, hopp och kärlek

Igår kväll höll jag på att få spunk. Sonen låg så högt i varv när vi skulle lägga oss så taket höll på att flyga av. Vi kom hem vid 19 igår och han var JÄTTEtrött och JÄTTEglad över att vara hemma igen. Satte sig direkt vid datorn och spelade Maple Story, käkade makkaroner med hallon till efterrätt.

Men det jobbiga var att han senare slogs, sparkades, skrek, retades med syrran och var allmänt odräglig – kom sig av tröttheten, så klart, och medicinen hade gått ur för länge sedan. Jag fick nog och började peta tillbaka med pekfingrarna så fort han slog och då blev han så klart förtvivlad, förstod ingenting. Jag blev inte arg på honom, förklarade bara att fr o m nu, så fort han slår så petar jag tillbaka, det han gör får han tillbaka i liknande form. Jag måste liksom få honom att förstå handling = konsekvens. Ett misstag gjorde jag, när han dräglade på mig så pussade jag hans hand. En puss bör vara positivt, men med hans kärleksskräck så borde jag inte gjort så, för nu blev det negativt. Resultatet blev att han stod och tvättade händerna i 5 minuter. Suck….

Han behöver styrning HELA tiden, känns det som. Jag förstår Kärleken som observerar detta utifrån. Min toleransnivå är ju så mycket högre än andras, jag har tränat i snart 12 år.

Det problematiska är ju också att jag vet inte hur jag ska berömma honom. Säger jag att han är duktig så får jag en smäll, säger jag att jag älskar honom får jag en smäll, säger jag att han är klok så får jag en smäll. Hur ska jag då tala om för honom att han är en bra männska? Jättesvårt, men jag fortsätter ändå och försöker skriva om berömmet från andra vinklar. Jag har försökt med olika poängsystem och de falierar alltid pga reglerna hela tiden ska skrivas om av unge herrn. Systern kopplar direkt, men han kan inte hålla sig. Allt ska tänjas på. Jag försöker istället visa med kroppen att jag tycker något är bra för kroppspråket är en för lite nyttjad funktion, med vilket vi kan uttrycka så mycket. Ska träna mer på det, tror jag. Plus det allra bästa – använda humor!! Det absolut bästa, men nåt som jag är mindre bra på, måste träna!!

I morse har jag surfat runt på nätet för att försöka hitta sidor där jag kan läsa och få konkreta tips på hur jag ska hantera detta. Lättare sagt än gjort. Har dock hittat några bra sidor som jag ska länka till så jag snabbt kommer åt dem.

Ny dag, ny utmaning! Imorgon bär det av till mellansverige, mina föräldrar väntar. Jag gruvar mig, hoppas innerligt att det ska gå bra denna gång. Har ställt in mig på att ev avboka resan till Oslo om det blir spänt. Klarar mina föräldrar av att ha barnen själva dessa 3 dagar? Sonen vill inte vara ensam med mormor och morfar, är rädd att det ska bli bråk, men jag försöker peppa så gott jag kan. Pratar hela tiden i positiva ordalag. (Jag ska snacka med mormor idag också, trots att hon förmodligen inte kommer att vilja lyssna.) Cyklarna ska med och fiskegrejerna så klart. Dottern är förberedd på ett större ansvar, ex vid nattning och medicintagning, hon säger att det bör gå bra. Hon gör en stor insats, den lilla gumman. Och jag blir ju borta i bara 3 dagar, övriga 8 dagar är jag ju där. De kommer säkert ha det jätteskönt när jag är borta och inte lägger mig i allting

Puh, gruvsamt…. Håll tummarna för oss! Jag återkommer när jag får möjlighet till att skriva i lugn och ro.

Efter att jag skrev förra inlägget hände saker som vände min miserabla situation. Från att ha varit olycklig så är jag åter lycklig och svävar på moln. Kärleken och jag pratades vid under dagen, vad hände egentligen igår? Det enda vi båda vet med säkerhet är att vi är mycket förälskade och att vi inte vill vara utan varandra. Han hade tryckt länge på sin frustration och igår släppte ventilen och all ånga pyste ut. Han hade inte velat säga något av rädsla för att såra mig. Han vill ju ha mer än vi båda kan just nu. Men nu, efter att allting kom ut igår, så känner han sig mycket lättare och han bad om förlåtelse för att det blev så tokigt. Han tyckte själv att han kunde skött det på ett bättre sätt. Och han vill dessutom fortsätta vårt förhållande eftersom han älskar mig alldeles för mycket och inte kan tänka sig någon annan kvinna än mig.

Eftersom jag inte vill vara utan honom så nappar jag på det lilla halmstrået. Jag kände hur klumpen i hjärtgropen sakta släppte under dagen. Han och mellansonen kom och hälsade på oss nu ikväll och vi pratade ut ännu mer. I framtiden ska vi försöka vara ärliga och öppna om det är något som känns jobbigt eller om vi vill förändra något. Vi känner båda att vi är trygga med varandra och litar på varandra, vilket ju är en grundförutsättning i ett förhållande.

Jag resonerade kring att man kanske måste göra slut med varandra lite då och då för att komma vidare. Göra slut för att kunna börja om efter att ha rensat luften. I kväll kändes det som att vi älskade varandra ännu mer än förut. Och vi vet båda att vi måste prioritera varandra mer än vi gjort förut.

Blomman är lycklig igen

Kärleken ringde igår kväll. Han var arg, ifrågasatte varför jag inte ber om hjälp när jag har det så jobbigt, han ser hur trött jag är, han blir frustrerad då han inte vet hur han ska kunna hjälpa mig. Jag svarade att det blir ju bättre och bättre, vi har bra människor runt omkring oss i skolan och jag jobbar nu på att förbättra vårt sociala liv så att vi även får ett större umgänge och grabben fler vänner. Han var arg på att jag inte planerat in särskilda dagar för oss denna sommar. Jag svarade att jag följt hans eget råd att planera för mig eftersom han tidigare under försommaren inte kunde svara på vad han hade för planer. Han var arg på att jag inte pressar barnens pappa mer än jag gör. Jag svarade att det skulle bara göra mig mer frustrerad pga att barnens pappa inte lyssnar särskilt mycket på mig = slöseri med energi, tycker jag, och barnen hamnar så lätt i mellan. Han var arg för att han inte orkar med min familjesituation, hans egen mellanson är handikappad och han orkar inte börja om med min son, han orkar inte börja kämpa igen nu när hans eget liv börjar lätta upp. Han var arg för att han älskar mig och är frustrerad över att inte kunna leva tillsammans med mig…

Jag stoppade skällandet genom att påpeka att jag tyckte han var dum med mig, jag har inga bra svar att ge. Jag kan inte ändra på min son, han har det syndrom han har. Jag kan inte dela på mig, jag måste prioritera det närmaste – precis som han måste göra i sitt liv.

Men det jag kan göra är att jobba mer på att få hjälp och jag skulle ha kunnat fixa så att han och jag hade fått några dagar tillsammans denna sommar. Jag önskar att han varit tydligare tidigare under planeringsstadiet, jag önskar att jag hade förstått, men jag hade bara ett visst antal dagar att ta ut och jag har ingen avlastning, jag kände att jag kunde inte vänta ut honom, då skulle  hela sommaren hinna försvinna. Vad hade hänt om jag bett barnens pappa ta en extra vecka? Jag vet inte, jag utgår alltid ifrån att han ändå inte kommer att kunna. Han är ju alltid så motvillig till att hjälpa mig och han hade klart uttalat att han skulle jobba dessa veckor (eller så håller han på med sin nylackade Ferrari och bygger ihop den).

Jag förstod åxå att Kärleken använder ilskan för att lättare kunna göra slut. Varför måste det bli så? Varför kunde han inte komma idag istället och prata med mig i lugn och ro? Men känslorna är så starka.

Hoppas han förlåter mig för att jag skriver om detta här på bloggen, men det här är min bästa ventil (som han i o f s inte känner till). Men jag måste få ut allting innan mitt hjärta exploderar av smärtan. Det enda jag kan göra är att släppa honom, jag tjänar inget på att försöka hålla honom kvar, plågan förlängs och jag vill inte att den ska börja äta upp vår kärlek och vänskap. Genom att släppa får jag ha honom kvar…. åh, det gör ont…. varför kunde han inte orka lite till????

Han sade att han alltid kommer att finnas för mig. Han kommer alltid att försöka hjälpa mig så gott han kan. Vårt förhållande tar ett steg bakåt istället för framåt, vi återgår till att bara vara bästa vänner och jag måste bita ihop och fortsätta, vad annat finns det att göra? Under de här åren då jag fått njuta av hans kärlek har jag vuxit och fått känna mig hel och trygg, hans kärlek har gett mig styrkan att fortsätta. Jag har njutit hela tiden och jag måste minnas det goda. Jag har fått uppleva äkta varm kärlek och jag är jätterädd för att aldrig mer få känna så här. Till och denna smärta ger njutning tack vare att den har sitt ursprung ur vår kärlek. Åh gud, jag är så ledsen….samtidigt som jag är så tacksam för att jag fått uppleva detta. Det har varit den bästa tiden i mitt liv!

Ja, hur började min semester. .Kärleken hade fixat den onda tanden, åkte in akut och borrade upp en rot, fick sen provisorisk lagning som måste fixas senare. Men ingen mer tandvärk. Sen fick vi 3 jättefina dagar ute i den lånade stugan. Den låg alldeles intill en sjö, där ungarna kunde fiska och vi alla åkte ut i den lilla båten. Vi åt gott, grillade första gången i år = mums. Vädret var toppen, solen sken och jag sprang i bikini. Lite tjafs var det mellan grabbarna ibland och dottern klagade över att hon hade tråkigt, men i det stora hela tyckte jag att det gick jättebra allting.

Men Kärleken blev trött och när vi pratade erkände han att han inte riktigt vet hur han ska hantera min son (med TS/ADHD). Han orkar inte med tjafset som uppstår. Så sista dagen slutade inte så bra och imorgon ska vi ”prata”. Jag har redan ställt in mig på att vi kommer att göra slut – är inte det lika bra? Det gör ont i hjärtat på mig, men jag kan inte hjälpa att min familjesituation är som den är. Jag försöker hela tiden hitta sätt att få min son att fungera socialt, men det är jättesvårt och nu känner jag att jag orkar inte dela mig själv längre. Jag orkar inte…. barnen är min första prioritering trots att jag älskar denna man med varje cell i min kropp. Usch, vad sånt här är svårt….. I morse grät jag jättemycket, tur att jag stod i duschen, vill inte att barnen ska se. Den obesvarbara frågan ”varför?” återkommer hela tiden.

Andra stugdagen hann vi älska och kramas en stund på kvällen. Den ömhet som fanns i vårt famntag vill jag aldrig ska försvinna. Hans varma mun som täckte min, hans tunga, hans varma famn. Det finns så mycket kärlek i våra möten – varför orkar han inte i vardagen? Jag kan inte välja bort varken barnen eller honom….

Jag både gruvar mig och längtar till i morgon. Oavsett vad som sker, vilket beslut vi kommer fram till så älskar jag honom, jag längtar till hans varma famn. Och jag vet också att vardagen fortsätter oavsett hur mitt hjärta mår. Det är liksom bara att trampa vidare…

Idag hade vi en vilodag, jag har solat och läst halva Stig Larssons sista bok om Lisbeth Salander = jättespännande!! Dottern ville göra smulpaj med röda vinbär = mums. Sonen har ockuperat fåtöljen framför TV’n, fick väl abstinensbesvär efter 3 dagar utan TV. Imorgon gör vi kanske en utflykt och genomför såklart det ödesstigra samtalet med Kärleken.

I’l be back!