Arkiv för september, 2007

Glömde föräldrarna

september 29, 2007 vid 7:24 e m · Arkiverad under Familjen, Uncategorized

Mamsen och papsen var ju på besök. Först var lånade de en stuga och plockade lingon som besatta. Jag fick en del till mitt kylskåp = mums. Papsen börjar blir förvirrad, åldern börjar ta ut sin rätt (81 år). Kroppsligt är han igång, men hjärnan börjar trappa ner. Den dåliga hörseln gör sitt till. Mamma (63 år) tar bra hand om honom, ser till att han äter och klär på sig ordentligt. Nu får hon fullt utlopp för sitt kontrollbehov. Hon får vara den kloka och förståndiga, vilket gör att hon känner sig duktig. (Deras förhållande är präglat av kontroll och förtryck från mamma till pappa. Nåja, det funkar ju för dem…) Han kör fortfarande bil – till min förskräckelse! Det är inte bra, alltså….önskar han kunde ge mig nycklarna innan det händer något allvarligt. I januari -08 ska de åka till Thailand, undrar hur det kommer att gå.

Mellan mamma och mig råder någon form av harmoni. Om det hänger ihop med att pappa börjar trappa av eller ej vet jag inte. Det kan också hänga ihop med att jag ser henne klarare nu än jag gjort tidigare. Jag ser hennes osäkerhet och rädsla, och jag förstår att hennes beroende av pappa är en följd av detta. Själv har jag ju frigjort mig, förstått att jag måste klara mig själv för att överleva, jag kan inte räkna med förståelse från henne. Hon förde tyvärr över sin egen dåliga självbild på mig, jag var alltid för smal, för jobbig, för slarvig etc = hon fick vara den duktiga. Ni förstår vilken självkänsla jag fick….

Det har tagit sin tid, men jag har lyckats bryta mönstret. Idag kan jag se henne uppifrån, ha förståelse och samtidigt sätta tydliga gränser. Svårt förklara hur det gick till, men jag lyckades. Vi hade ju några turer där vi bröt med varandra. Hon sade att hon inte hade någon dotter och jag accepterade – tills pappa medlade mellan oss och fick oss att återuppta kontakten igen. Till slut kom jag till en punkt där jag tänkte att nu skiter jag i det här. Jag ska inte behöva kämpa för att få vara den jag är. Jag är en bra människa som ingen ska trampa på. Den som inte kan respektera det behöver inte heller knacka på min dörr. Och idag känns det som att hon respekterar mig och mina gränser. Själv känner att jag behöver inte kämpa för att försvara mitt ”jag” – för någon. Jag älskar den man jag älskar och jag uppfostrar mina barn bra och min katt är älskad av alla. Och det tack vare att jag är som jag är – en bra människa! Jag är stolt över mig själv.

Jag skulle kunna skriva en hel roman om min mors agerande men det tillhör det förflutna. Nu väntar framtiden. Min far är snart borta och då har hon bara mig, min mor. Och jag väljer att vara förstående istället för fördömmande, tack vare att jag själv kommit en bra bit på vägen. :-)

Har ni inte sett ”The legend of the drunken master”? Går på kanal 6 nu, mycket rolig film med kinesisk humor. :-)

Kommentarer (1)

Höstruljans

september 29, 2007 vid 5:44 e m · Arkiverad under Hemmaliv

Först händer ingenting, det är som om livet bara rullar på i samma gamla banor. Jag gick mellan hemmet och jobbet, mellan kärleken och barnen, därimellan lite tid för mig själv. Samma vardag dag ut och dag in. Sen helt plötsligt släpper proppen och jag får en hel massa saker att ta itu med.

Jag blir erbjuden ett nytt jobb – 100 tankar surrar i huvet. Ska jag våga släppa tryggheten och ge mig ut i det okända? Klarar jag av de nya uppgifterna? Tänk om jag misslyckas? Kommer jag att få den lön jag önskar? Kommer jag att sakna mina nuvarande kollegor? Tänk om jag gör ett misstag?????? En underlig kombination av rädsla och upphetsning över det nya. Tyvärr vet jag ännu inte hur det blir. Slutbudet har inte kommit än och nu har tiden gått så jag börjar nästan tro att jag drömt allting. Fortsättning följer.

Det knepiga är att efter jag fick erbjudandet så har jag trivts bra på jobbet trots att konflikten i vår arbetsgrupp kvarstår. Vi har inte haft några samtal ännu och situationen har inte förbättrats. Alla parter fortsätter projicera ut sina känslor på övriga, ingen vill ge sig. Rena rama barnstugan…. Men jag jobbar på och har bra struktur på arbetsuppgifterna, får saker ur händerna, kommer framåt. Och det känns jättebra, känner mig duktig igen.

Privat så har jag tittat på en bostadsrätt vars planlösning och läge skulle passa oss perfekt men vars skick är bedrövlig. Totalrenovering krävs. På måndag ska jag prata med banken och sen tänker jag lägga ett mycket lågt bud och se hur det faller ut. Det verkar inte finnas några övrig intressenter, kanske pga jobbet som måste utföras samt att de satt ett mycket högt pris, och någon måste ju börja. Det är dessutom ett dödsbo så förhoppningsvis blir de glada om de blir av med lägenheten. Om det faller väl kan jag sen låna 50-60 000,- till renoveringen och ändå få lägre månadskostnad än vad jag har idag. Men renoveringen…..oj oj oj, fixar jag det så gör jag det bra. Det är tur att jag känner några människor som kan måla, tapetsera, dra el m m, om det nu blir så att lägenheten blir min. Och tänk flytten!! Puh, känns som en jobbig men spännande utmaning!

Och det bästa av allt :-) Kärleken har funderat, landat i sina tankar och bestämt sig för att flytta hit – men om 2-3 år när han avslutat sina projekt på sin hemmaplan. Helt okej för mig, jag var ju ändå inställd på den tiden. Och nu kan jag slappna av och vi kan planera inför vårt gemensamma liv. Han tog sig en ordentlig funderare efter att jag, en trött dag, meddelade att jag inte tänker flytta upp till honom och att jag vill att han ska ta sina barn och sitt pick och pack och komma hit till mig. Jag kände att jag var rädd för att jag skulle tröttna på situationen, trots vår kärlek till varandra. Jag var rädd för att vårt förhållande till slut skulle rinna ut i sanden och det sade jag till honom. Visserligen kan mycket hända på 3 år, men nu finns det hopp igen, skutan är vänd åt rätt håll.

När jag var yngre tyckte jag förändringar var jättejobbiga. Jag fick ont i magen och kunde ha världens ågren innan jag vågade ta itu med saker och ting. Men jag har lärt mig att det är BRA att ta itu med de utmaningar som kommer i min väg. De är oftast mycket mindre jobbiga än jag föreställt mig. Jag ser också till att skaffa mig så mycket information som möjligt om uppgiften jag har framför mig. Vilka vägar kan jag gå? Hur har andra gjort? Vilka minor ska jag undvika? Det är ju min egen rädsla som går in som broms och ibland är det bra och ibland är det dåligt. Ställtiden måste ibland kortas ner och då måste rädslan bort genom att vänja mig vid utmaningen. Efteråt känner jag mig stolt över mig själv, självkänslan växer och självförtroendet är på topp. Dessa tankar försöker jag alltid bära med mig så att jag kommer framåt i livet och lär mig nya saker.

I fredags hade jag tänkt ha en röd tröja på mig för att visa sympati med munkarna i Burma. Men det blev inget av det pga att ALLA mina röda tröjor + skjorta var smutsiga. När hände det? Fick tänka extra mycket på Burma-munkarna istället.

Ha en fortsatt trevlig helg!
PS. Saknar att läsa vissa bloggar. DS.

Kommentera

Bloggar som upphör

september 16, 2007 vid 8:04 e m · Arkiverad under Bloggande

Det verkar gå en trend över vissa bloggar att lägga ner. Bara så där rakt av, liksom. Undrar vad det beror på? Och måste man lägga av definitivt? Kan man inte ha kvar bloggen och skriva lite då och då bara? Eller känner de ett ansvar mot läsarna att bloggen måste uppdateras varje dag, att varje kommentar måste besvaras? Då blir ju bloggandet endast betungande istället för befriande.

Jag läste en diskussion om huruvida man skulle vara anonym eller ej på sin blogg. Det kom upp åsikter som att bloggens innehåll inte känns verkligt om man är anonym. Men det spelar ju ingen roll, tycker jag. Jag behöver inte alls veta vem personen bakom skrivandet är, jag lär ju känna personen ändå och det spelar inte heller någon roll för mig vad syftet bakom bloggen är. De flesta av oss, tror jag, skriver för att få bekräftelse, för att bli lästa och bli sedda. Vi skriver för att rensa våra samveten, för att lätta våra hjärtan och för att få stöd när vi vacklar. Och även om berättelserna vinklas, allt lämnar vi ju inte ut, så kan man ändå läsa mellan raderna.

Jag själv tycker det passar utmärkt att vara anonym. Jag har tyvärr inget behov av att rensa själen på gammalt skräp, det mesta har jag tagit itu med redan. Däremot tycker jag det är skönt att skriva av mig sånt som trycker mig idag, därför att det hjälper mig att få perspektiv på mitt liv och mina tankar genom att skåda tillbaka. Jag glömmer så lätt och situationer förändras så snabbt.

Tränar mig också på att se det positiva i allt som händer, det går ju hela tiden framåt :-)

Näe, nu väntar kvällsfika och sen läggdags. Imorgon blir en ny spännande dag där jag ska samla information om min eventuellt nya arbetsgivare. Tisdag = intervju och förhandling (suck, jag är dö-dålig på sånt) och sen måste jag fatta ett beslut….

Kommentarer (3)

Ibland händer mycket på en gång

september 11, 2007 vid 6:07 e m · Arkiverad under Hemmaliv

Helgen var underbar. Kärleken och jag hade lånat en stuga igen och, som tur var :-) , det regnade nästan hela helgen. Vi kunde bara mysa med varandra hela helgen. Vi gick totalt ner i varv samt i varandra och det kändes svårt att måsta vända tillbaka till civilisationen igen.

Ett extra stort plus under helgen var att jag hittade ”min sommarstuga”, en övergiven timmerstuga med underbar tomt alldeles vid en sjö. Utsikten var underbar! Nu försöker jag söka rätt på tomtbeteckningen och luska reda på vem som äger marken. Det såg ut att ha stått tomt i över 40 år. Stugan måste renoveras och tomten måste röjas, bara tomten skulle ta en hel sommar. Men åh, så underbart – drömmar, drömmar….

Mina föräldrar svischade förbi igår kväll på väg norrut för att plocka lingon. Vi hann bara säga hej och adjö till varandra :-) . Närå, men fort gick det. Noteras bör att papsen börjar bli gammal på riktigt nu…

Idag blev jag erbjuden ett jobb!!!! Alltså, visst är det konstigt? Imorgon ska jag gå och morgonfika tillsammans med gänget. Det är ett mindre företag inom samma bransch som jag jobbar inom idag. Mina arbetsuppgifter skulle bli mer varierade och mer flexibla än idag. Säkert skulle jag ha mindre tråkigt på jobbet och tänk att få slippa konflikten inom vår grupp! VD, som ringde upp, deklarerade också att det inte skulle vara några problem för mig med samma flexibla arbetstider som jag har idag – skönt. Lönen? Han skulle ge mig ett bud. Herregud, vad ska jag göra nu då? Måste fundera ordentligt efter träffen imorgon, ställa för och emot och sen ta beslut. VD’n verkade ivrig.

Gulp, min värld ställs på ända!

Kommentera

Jobbet

september 4, 2007 vid 9:21 f m · Arkiverad under Tankar för dagen

Vi hade just ett möte - facket ska kallas in och prata med berörda i gruppen. Bra, tycker jag – trots att jag inte själv är medlem. (Pga en principfråga vid en annan konflikt gick jag ur facket för många år sedan. Är endast med i a-kassan, den behöver jag kanske någon gång.)

Jag försökte vara neutral på mötet nyss, men det är svårt. Bad dock att vi skulle försöka hålla konflikten inom gruppen och inte prata så mycket med övriga. Att snacka slår bara tillbaka på oss själva i slutändan. Vet inte om det gick hem…..

Så svårt hela tiden. Vad jag än säger eller inte säger så kommer det att misstolkas och jag kommer att ha rumpan bar – känns det som…..

Kommentera

Ny frisyr igen

september 4, 2007 vid 8:36 f m · Arkiverad under Hemmaliv

Grabben skulle klippt sig i lördags, men han stod med händerna i sidorna, tittade bestämt på mig och frågade ”Tycker du verkligen att jag måste klippa mig????? Det tycker inte jag!!!” :-) Nähä, då får du vänta i 2 veckor så du blir lite mer långhårig då, tänkte och svarade jag. Eftersom jag ändå behövde klippa mig efter sommaren så åkte jag ner och kom tillbaka som en ny mamma/kvinna. Det blev, rent ut sagt, SKITbra! Jag har tur som har så bra hår. Sen köpte jag nytt läppstift åxå – det är liksom allt som behövs :-)

På jobbet inget nytt – vi jobbar på som vanligt, men i tystnad…..tråkigt. Jag koncentrerar mig på mitt och lyssnar på radion.

Barnens pappa mår mindre bra, misstänker jag. Han var väldigt irriterad igår när jag han pratade med mig och sonen. Klagade över huvudvärk etc. Han borde börja motionera och sköta om sig bättre, försöker hela tiden gå ner i vikt men lyckas dåligt med det.

Tonårsdottern börjar intressera sig för killar ;-) Hon gjorde en film på Habbo igår och det handlade bara om möten med snyggingar, he he he. Bara för ett halvår sedan blev hon generad när jag tog upp killfrågan. Ja, det ska bli intressant att följa henne, hon är ju en pudding med skarpt sinne.

Näe, jobbet väntar….vi höres!

Kommentera

Förälskelse

september 2, 2007 vid 4:06 e m · Arkiverad under Hemmaliv

Kärleken var här i helgen och vi gick på fest tillsammans. Vi har så himla trevligt ihop :-) Jag märker att vi kommit upp ett trappsteg i vårt förhållande, det känns mer stabilt än tidigare. Jag är mycket förälskad just nu :-)

Kommentarer (2)

Att välja sida

september 2, 2007 vid 4:04 e m · Arkiverad under Tankar för dagen

Konflikten på jobbet verkar olösbar. Ingen sida vill ge efter, så långt har det gått. Båda parter säger att ”jag behöver inte ändra på mig”. Så jobbigt….

Jag är som vanligt mellan de båda lägren. Jag tycker om samtliga, kommer överens med samtliga och har hittat mitt sätt att kommunicera med samtliga. Jag känner till deras styrkor och ser deras svagheter. Plus att jag har förlikat mig med att de är som de är – det tycker jag är enklast. Det gör att jag inte behöver ägna någon energi åt att bli irriterad på dem.

Men jag orkar inte längre vara mitt i mellan. Så nu i veckan gjorde jag mitt val. Och jag utgick ifrån vem jag tycker bäst om, vem jag kommer överens med, vem jag kan skämta och skratta med, vem som lyssnar på samt berättar saker för mig – helt enkelt den jag känner att jag fungerar bra ihop med. Och tyvärr innebär det att jag väljer bort den kollega jag jobbat längst ihop med. Men jag kan inte längre sticka under stolen med att det är hon som inte funkar i gruppen…… Och jag måste erkänna att det kändes MYCKET skönt inuti mig att äntligen ha tagit ställning i denna konflikt.

Det som dock är lite skrämmande är att det känns som om jag helt plötsligt blivit accepterad och erhåller respekt från andra grupper inom företaget som jag tidigare inte haft så mycket att göra med. Vanligtvis så ”hälsar jag på” i de andra grupperna men jag är ganska reserverad. Min chef säger att jag har en ”stor integritet”, på både gott och ont. Det kanske har gjort övriga lite osäkra på vad jag egentligen står för. Men nu, i och med detta ställningstagande, så känns det som om deras bild av mig förändrats, liksom. Svårt att förklara med ord…..

Det är skitsvårt att vara neutral. Jag anstränger mig å det yttersta att inte falla in i klagolåten från de båda lägren. Och jag vill inte snacka skit om min gamla kollega. Jag VET att en av de andra snackar med övriga kollegor om konflikten. Nåja, det är svårt att dölja den åxå, det märks ganska tydligt. Men även om vi är i konflikt med varandra så får vi inte börja mobba varandra. Vi får inte snacka skit, typ bädda för alienation.

Suck, jobbigt är det, men jag har åxå fått lite distans till det nu i helgen. Pratade igenom saken med Kärleken, fick lite tips, och har bestämt mig för att vara som vanligt med samtliga i gruppen. Jag menar, jag har ju inga problem med någon av dem…… även om jag har valt sida och kommer att hålla mig till mitt val. Och jag kommer heller inte att vara den som för talan i konflikten. Det måste de göra som har problem med varandra. Jag kommer att ställa mig lite utanför det hela och iaktta.

Det är inte lätt att vara människa. Tips mottages gärna om någon har erfarenhet av liknande situation. Det ska bli intressant att se vad som händer till veckan samt hur ledningen kommer att agera. För bomben kommer snart att brisera…..

Kommentera