Undrar om det existerar? Det känns som det existerat i mitt liv, i alla fall. Det har gått 7 år sedan skilsmässan och det är först nu som det börjar vända för mig. Kanske jag slog sönder en spegel någongång på vägen som gav mig 7 års olycka…… Men nu är det slut på det.
Arkiv för Uncategorized
Att frestas av en Vädur
När en vädursman kommer med ett förslag så är det mycket, mycket svårt att motstå. Vi har samma impuls och samma lust till att ha roligt. 
Oerhört frestande…. ni kan inte förstå hur frestande för en tvåbarnsmor som kämpar på och nästan glömmer bort sig själv i farten. För mig gäller det ju liksom bara att komma framåt och förbättra samt förenkla livet så mycket som möjligt så att jag kan njuta trots ansvaret.
Så kommer då denna man och viftar med en symbolisk glass framför näsan på mig. Min kvinnliga sida kråmar sig och vill bara ropa ”ja, ja, ja” till uppmärksamheten och det medföljande bling-blinget! Men min manliga sida håller mina fötter på jorden och säger klart och tydligt till mannen ”nej, det går inte för sig”.
Själv funderar jag någonstans mittemellan vad jag väljer bort. Tidigare i livet har jag sagt nej till saker som jag velat göra pga ansvarskänsla för andra människor eller saker. Mittemellan-jaget frågar vad som skulle hända om jag skulle släppa mig sådär fri och galen som jag innerst inne vet att jag skulle vilja vara. Men vem vet, jag kanske är på väg dit…….
Jag byter lägenhet
Tjoho, tjohej, jag byter lägenhet under våren!!!! Ser fram emot ett enklare liv
Oktober 07
Usch, jag har varit i en grym svacka! Det blev för mycket ett tag och jag var tvungen att gräva ner mig för att kunna orka ta mig framåt igen. Ber om ursäkt till er som läser mig, men jag har knappt slagit på datorn hemma under 2-3 veckor, har inte orkat! Jag brottas just nu med alla möjliga händelser, funderingar, framtidstankar, jobbansökningar etc. Verkar som om jag befinner mig i en jättestor vägkorsning.
På jobbet är det turbulent, med ny omorganisation på gång, många oroliga, undrar vad vår nya ägaren har för planer. Jag själv håller kontakten med det företag som ringde mig. Får se när det lugnar ner sig vart jag till slut hamnar någonstans.
Kärleken är stabil men går upp och ner pga olika händelser. Sonen har matproblem som jag inte vet hur vi ska lösa. Vi försöker få honom att själv känna ansvar för sin kropp och framför allt lära sig känna NÄR han är hungrig. Jobbigt….
Det känns dock skönt att ta steget utanför mina egna ramar. Jag känner att synen förändras, jag kan tänka mig förändra mitt inrutade liv, prova på nya saker. Bara det gör att jag växer och känner mig modigare, blir flexibel, framtiden får ett nytt sken. Och idag känns det som om jag befinner mig mitt i orkanens öga. Runt omkring mig virvlar det och stormar och jag själv känner mig helt lugn. Kanske pga att jag tillät mig själv att gå ner igen, för att därigenom kunna komma upp starkare och orka med allting som sker. Känner också att jag har förtroende från människorna som finns runt omkring mig = känns skönt, för jag kände mig helt ute ett tag.
Och även om det är jobbigt när det händer mycket så är det stimulerande också Jag tror att jag har landat i mig själv lite mer efter denna svacka.
Hakuna matata till allihopa! Jag har saknat er.
Sonens matproblem
På tal om något helt annat. Sonen är inte så kry. Han hade ont i magen (var inte på toan på 3 dagar) samt huvudvärk. Problemet för dagen är ju att han inte äter något på skolan, endast 1 äpple eller några clementiner. Och det förstår ju vem som helst att det inte räcker för att hålla energinivån uppe. Han är jättetrött och hängig när han kommer hem. Måndagar och tisdagar är värst.
Varför äter han inte, kanske någon undrar? Förmodligen hänger det ihop med Touretten, han vägrar gå in i skolmatsalen pga lukter och åsynen av maten där överhuvudtaget. Så nu ska vi få draghjälp av skolsköterskan som ska kontakta en dietist på sjukhuset. Vi har ju under övriga 5 skolår skickat med mat till skolan, men vi bestämde att vi inte ska börja med det i år. Dessutom vägrar han själv att ta med sig något hemifrån, vill inte vara annorlunda än övriga.
Men jag tror att hans krafter börjar sina. Han har ju vuxit under sommaren och nu börjar bristerna märkas i kombination med den förkylning han hade för ett par veckor sedan. När han är hemma äter han, men inte på skolan, som sagt. Själv säger han att det gör inget, han är stolt över att han äter frukt och det är ju alltid en början. Men hans kondition har försämrats.
Glömde föräldrarna
Mamsen och papsen var ju på besök. Först var lånade de en stuga och plockade lingon som besatta. Jag fick en del till mitt kylskåp = mums. Papsen börjar blir förvirrad, åldern börjar ta ut sin rätt (81 år). Kroppsligt är han igång, men hjärnan börjar trappa ner. Den dåliga hörseln gör sitt till. Mamma (63 år) tar bra hand om honom, ser till att han äter och klär på sig ordentligt. Nu får hon fullt utlopp för sitt kontrollbehov. Hon får vara den kloka och förståndiga, vilket gör att hon känner sig duktig. (Deras förhållande är präglat av kontroll och förtryck från mamma till pappa. Nåja, det funkar ju för dem…) Han kör fortfarande bil – till min förskräckelse! Det är inte bra, alltså….önskar han kunde ge mig nycklarna innan det händer något allvarligt. I januari -08 ska de åka till Thailand, undrar hur det kommer att gå.
Mellan mamma och mig råder någon form av harmoni. Om det hänger ihop med att pappa börjar trappa av eller ej vet jag inte. Det kan också hänga ihop med att jag ser henne klarare nu än jag gjort tidigare. Jag ser hennes osäkerhet och rädsla, och jag förstår att hennes beroende av pappa är en följd av detta. Själv har jag ju frigjort mig, förstått att jag måste klara mig själv för att överleva, jag kan inte räkna med förståelse från henne. Hon förde tyvärr över sin egen dåliga självbild på mig, jag var alltid för smal, för jobbig, för slarvig etc = hon fick vara den duktiga. Ni förstår vilken självkänsla jag fick….
Det har tagit sin tid, men jag har lyckats bryta mönstret. Idag kan jag se henne uppifrån, ha förståelse och samtidigt sätta tydliga gränser. Svårt förklara hur det gick till, men jag lyckades. Vi hade ju några turer där vi bröt med varandra. Hon sade att hon inte hade någon dotter och jag accepterade – tills pappa medlade mellan oss och fick oss att återuppta kontakten igen. Till slut kom jag till en punkt där jag tänkte att nu skiter jag i det här. Jag ska inte behöva kämpa för att få vara den jag är. Jag är en bra människa som ingen ska trampa på. Den som inte kan respektera det behöver inte heller knacka på min dörr. Och idag känns det som att hon respekterar mig och mina gränser. Själv känner att jag behöver inte kämpa för att försvara mitt ”jag” – för någon. Jag älskar den man jag älskar och jag uppfostrar mina barn bra och min katt är älskad av alla. Och det tack vare att jag är som jag är – en bra människa! Jag är stolt över mig själv.
Jag skulle kunna skriva en hel roman om min mors agerande men det tillhör det förflutna. Nu väntar framtiden. Min far är snart borta och då har hon bara mig, min mor. Och jag väljer att vara förstående istället för fördömmande, tack vare att jag själv kommit en bra bit på vägen.
Har ni inte sett ”The legend of the drunken master”? Går på kanal 6 nu, mycket rolig film med kinesisk humor.
Sista arbetsdagen
Inlägg som jag ej hann lägga ut innan jag gick på semester i torsdags:
Äntligen jobbar jag sista förmiddagen, sen tar jag semester 3 veckor. Vi åker upp till en stuga i eftermiddag. Igår meddelade Kärleken att han hade ont i tänderna, efter det att hans tandläkare tog bort all tandsten så har han haft ont av och till. Gurglar med kallt vatten och borstar med nån speciell tandkräm. Jag frågade om han ville ställa in – har liksom blivit van vid att det alltid händer nåt konstigt när vi ska göra nåt gemensamt – men det var ingen fara. (Jag har märkt att han ofta blir lite nervös när vi ska göra nåt.)
Att våga fråga
Förra veckan var det ju lite besvärligt för mig och jag fick ett litet bryt på jobbet. När jag kom in på eftermiddagen dagen efter var det flera som kom och frågade hur det var, de kollade liksom läget. Först blev jag lite irriterad och tänkte vad är det nu då? En kollega frågade till och med om vi skulle gå på bio tillsammans och det var länge sedan jag blev tillfrågad att delta socialt i något. Så min första reaktion var helt naturligt misstänksamhet och irritation. Men jag svalde stoltheten och mycket snabbt lyckades jag vända och såg istället omsorgen bakom frågorna.
Igår fångade jag en kollega och frågade rent ut om de pratat om mig när jag var hemma och det hade de så klart gjort. Nu verkar deras snack ha lett till något positivt istället för att bli vanligt skitsnack – vilket jag är glad för. Men jag vill hellre att människor pratar MED mig istället för OM mig. Jag förstår åxå att jag själv måste bjuda in till samtalen och det är lättare sagt än gjort. Stoltheten gör att jag hatar när människor tycker synd om mig (det syns i ögonen på dem ibland) och tröttheten framkallar ofta känslan av misstänksamhet (är de genuint intresserade eller vill de frossa) samt rädslan för missförstånd (förstår de verkligen min familjs situation). Jag har råkat ut för att jag berättat för någon som helt plötsligt sett sig som ambassadör för oss och som i sina samtal om oss gett en helt felaktig bild. Men samtidigt så kan jag inte förhindra andras tolkningar. Vi människor tolkar ju situationer utifrån oss själva, våra egna erfarenheter och våra egna känslotillstånd.
Hur som haver så är jag glad för att jag frågade och det känns som att jag tagit ett stort steg framåt – jag tror jag är på väg ut ur bubblan
Hakuna matata i regnet!
Min kärlek till science fiction…
….började med serietidningen Stålmannen och tv-serien ”Månbas Alpha”, som följdes av Star Trek och höjdpunkten Star Wars. Månbas Alpha handlade ju om månen som rubbades ur sin kurs runt jorden och vi fick följa människorna på en månbas och deras fantastiska upplevelser. Lilla jag blev självklart både fascinerad och lite skrämd av serien, men kunde inte slita mig, njöt när mamma lät mig sitta uppe och titta.
Star Wars första film, nr 4, tog andan ur mig. Jag tror inte något har kunnat mäta sig med den upplevelsen. Jag såg den under en av sommrarna i Helsingfors och sparade biljetten och klippte ur alla bioannonser i tidningarna, hittade artiklar om skådisarna och var helt fängslad av historien. Verkligheten försvann….
Men jag håller inte reda på detaljer eller årtal och liknande, jag bara njuter av filmerna, storyn och alla de underliga karaktärerna som dyker upp i alla dessa fiction-serier. Förra veckan såg jag alltså Transformers och nu väntar jag på Fantastic Four – spännande!
