Att vara ”jag”

december 9, 2007 vid 10:39 f m · Arkiverad under Tankar för dagen

Jag vet att jag är naiv. Jag vet att jag inte är alltför intelligent. Jag vet att jag inte kan lika mycket som många andra. Jag vet att jag i många avseenden levt i en skyddad verkstad. Jag vet att jag är alldeles för mjuk ibland och alldeles för hård andra gånger.

Men jag är JAG. Det är skönt att inte veta allting….. Varje dag blir en ny upplevelse. Och jag vet att jag många gånger är mycket klokare än andra, som anser sig vara respektabla och etablerade. Jag vet att jag har en inre glädje som saknas hos andra. Jag vet att jag har en drivkraft som ibland är dämpad men som hela tiden återuppstår starkare än förut.

Jag älskar mig själv för den jag, med både svagheter och styrkor. Och att inse mina egna begränsningar gör att jag bara kan bli starkare.

I mitt förra inlägg ifrågasatte jag utomstående acceptans. För mig hänger det ifrågasättandet ihop med att jag inte vill vara beroende av någon särskild person eller känsla eller sak eller religion eller dylikt. Jag vill vara så mentalt fri som möjligt. Just nu har jag svårt att uttrycka i ord hur jag menar, kanske är det så enkelt som att det jag strävar efter är nirvana.

Sväva fritt…..utan krokar som drar ner mig…..

Och allt som händer i mitt liv just nu, ja, det känns på något sätt som om jag går igenom en slutexamen av något slag. Hur stark har jag blivit mentalt? Kommer jag att brytas ner av det här eller kommer jag att överleva?

Jag känner mig lugn. Jag vet att jag kommer att göra ett bokslut innan årets slut. Jag kommer att avsluta vissa saker i mitt liv som är mer negativa än positiva. Jag är tillräckligt stark för att stå på egna ben och jag är för första gången i mitt liv medveten om det faktum att jag räcker till så som jag är.

Så på det sättet har jag ju faktiskt nått nirvana :-)

Kommentera

Tankar den 9/12-07

december 9, 2007 vid 10:06 f m · Arkiverad under Tankar för dagen

Måste vi genomgå total förödmjukelse för att landa i oss själva?

Måste vi förlora allt för att inse att vi vunnit allt?

Det är inte farligt att göra bort sig.

Kristendomen säger att det som är skönt med Jesus är att han accepterar mig som jag är.

Följdfråga: Varför måste det alltid vara någon annan, Jesus eller make eller kollega, som ska ge sin acceptans av mitt jag? Varför räcker det inte med jag accepterar mig själv? 

Hörde en beskrivning av en äkta nobelpristagares egenskaper. Den personen ska vara

-         nyfiken,

-         äregirig,

-         envis,

-         ha organisationsförmåga,

-         vara en sanningssökare,

-         ha berättarlust och

-         ha pliktkänsla.

Bra drivkrafter…..

Kommentera

Att tro

december 8, 2007 vid 3:58 e m · Arkiverad under Tankar för dagen

När Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster.

Det måste jag tro på….

Kommentera

Omorganisation

december 8, 2007 vid 11:36 f m · Arkiverad under Jobbet

Det har varit 2 tunga veckor på jobbet. Omorganisationen medför att hela vår avdelning (4 st) blir omplacerade. Enkel konfliktlösning för företaget. Vi fick veta att pga vår konflikt kunde ledningen inte lika lättsamt hävda vår existens! Hade vi fungerat klockrent så hade det varit tvärtom. Så nu blir jag degrederad till receptionist – ett mycket ansvarsfullt jobb, men ett som jag redan arbetat mig upp ifrån. Och sen den där jävla telefonen! Jag som har telefonallergi efter den perioden när jag nästan gick in i väggen. Dessutom har jag svårt att jobba 8-17 pga att jag flexar de veckor jag har barnen. Promenerar ju oftast med grabben till skolan och då är jag inte på plats förrän ca 8.30. Det ska i o f sig min nya chef lösa.

Så jag verkligen fått gå igenom en mental skärseld igen. Som grädde på moset kom det här med lönesamtalet som jag skrev om tidigare. Dessa veckor har det varit mycket funderande, många tankar, mycket kritik, mycket rädslor som virvlat runt överallt. JÄTTEJOBBIGT!!

Intressant var att iaktta mig själv. Jag gick verkligen igenom alla trappsteg som en sån här förändring innebär. Först var jag faktiskt positiv, sade att det här ska minsann inte få ta nån energi av mig. Sen trodde jag inte att det var sant ”kan de verkligen göra så här”, därefter blev jag ledsen, arg och till slut, vid lönesamtalet, helt likgiltig.

Som tur är har jag många goda vänner i min närhet. Jag har fått ventilera samt tagit till mig alla goda positiva tankar om hur jag kan komma vidare. Så nu har jag nått nivån där jag säger att jag redan är på väg bort från detta företag, men tills jag hittar något nytt ska jag göra det bästa av det jag har. Lite proffsig måste man ju vara :-) . Däremot så tänker jag inte engagera mig så mycket i förändringsarbetet. Och jag tänker definitivt inte jobba övertid. Tänk er att sitta kvar och avveckla sig själv under 3-4 månader!! Hur ska man hitta motivationen till det???? När vi inte ens får en morot i lönekuvertet!

Det är dock en stor fördel att jag gått igenom en omorganisation redan. Känner att jag har någorlunda kontroll över situationen trots allt. Men jobbigt är det…..

Puckojobb – önskar jag vore oberoende.

Kommentera

Att känna sig icke prioriterad

december 8, 2007 vid 11:19 f m · Arkiverad under Hemmaliv

Pratade med kärleken idag. Jag försökte nå honom igår, men han hade tydligen stängt av telefonen igen. Han har en kollega som ringer titt och tätt och surrar och surrar. Så jag förstår att han ville vara telefonfri.

Det jag däremot inte förstår är varför han inte kan ta sig en halv minut och svara på mitt sms som jag skickade och där jag undrade var han var och att jag saknade honom. Vi har endast pratat vid en gång denna vecka. Och han går ju och kissar, eller hur? Kan han inte ta med sig telefonen in på toan och knappa lite snabbt? Då behöver han inte bli störd av barnen eller annat. Så brukar då jag göra, när jag har det lite tajt. Och så får han iväg ett litet svar på min fråga och jag får veta att allt är okej. Men icke…

Så jag blev sur….. hm…

Kommentera

Börja om

december 8, 2007 vid 7:15 f m · Arkiverad under Tankar för dagen

Just nu händer det så mycket, men konstigt nog så känner jag inte för att skriva av mig här. Skriver inte av mig någonstans förutom på ett litet anteckningsblock som jag har bredvid mig på jobbet. Fyller det med tankar som poppar upp och som jag inte vill belasta mina kollegor med.

Löneförhandlingen gick åt skogen. Vi blir kollektivt bestraffade för konflikten i vår grupp, trots att det är en ledarskapsfråga att lösa det hela. Jag har överhuvudtaget ingen respekt för cheferna på vårt företag. Fegisar allihopa.

Hemmalivet flyter på bra förutom en konstig sak. Min fd man måste ha blivit förtrollad på något sätt :-) . Från ena dagen till den andra så är han en omvänd hand. Från att ha varit kort och tvär och fylld av avsky gentemot mig så är han nu en öppen famn och vill mig bara väl, säger han. Förra helgen ringde han kl 06.30!!! på fyllan och ville för första gången på 7 år!!! prata om skilsmässan. Helt otroligt. Han sade att han aldrig hört mig säga förlåt… Vår skilsmässa blev tyvärr helt fel pga missförstånd och icke ouppklarade frågor. Jag gjorde inte det han trodde att jag gjorde och jag orkade inte strida för saken då, var bara lättad över att det äntligen var slut och jag kunde bli fri. Jag håller med honom om att vi kunde skött det snyggare, men frustrerade människor tappar lätt konceptet.

Jag är dock glad för hans skull, att han kommer vidare. Att vara arg och bitter i 7 år är alldeles för många år, vilket slöseri…. Samtidigt är jag lite konfunderad över vändningen, blir liksom misstänksam mot all vänlighet. Jag menar häromdagen kom han och gav mig en bärbar dator, självklart en begagnad, men ändå!! Nu när jag är billös så lånar han ut sin bil till mig sådär helt självklart. Helt otroligt! Jag är mycket tacksam över gåvorna, men kan det verkligen vända så snabbt? Vad har han för baktankar? En kollega som jag berättade för sade direkt att han lägger in en stöt på mig igen, gör ett sista försök att vinna tillbaka mig. Nåja, det är i så fall hans business.

Jag vill gå vidare i livet, är glad om det äntligen börjar fungera mellan oss, utan bitterhet och andra negativa känslor. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta, han är far till mina barn. Men jag vill inte ha någon romans…..

Ja jag säger då det. En sak som är bra med livet det är att PRECIS vad som helst kan hända! :-) Något som verkar helt hopplöst får plötsligt en ny vändning och hittar en lösning. Därför ska man ALDRIG ge upp utan istället luta sig bakåt en stund och vila, ta sig lite ställtid, låta saker gro lite grand. Till slut växer det upp något nytt som för oss framåt igen.

Jag är glad för att jag lever, jag är tacksam för allt som kommer i min väg, även guppen som får mig att studsa till ibland, men det är ju faktiskt då som jag känner att jag lever – när jag studsar som mest :-)

Hakuna matata!

Kommentera

Oktober 07

oktober 31, 2007 vid 11:44 f m · Arkiverad under Bloggande, Uncategorized

Usch, jag har varit i en grym svacka! Det blev för mycket ett tag och jag var tvungen att gräva ner mig för att kunna orka ta mig framåt igen. Ber om ursäkt till er som läser mig, men jag har knappt slagit på datorn hemma under 2-3 veckor, har inte orkat! Jag brottas just nu med alla möjliga händelser, funderingar, framtidstankar, jobbansökningar etc. Verkar som om jag befinner mig i en jättestor vägkorsning.

På jobbet är det turbulent, med ny omorganisation på gång, många oroliga, undrar vad vår nya ägaren har för planer. Jag själv håller kontakten med det företag som ringde mig. Får se när det lugnar ner sig vart jag till slut hamnar någonstans. 

Kärleken är stabil men går upp och ner pga olika händelser. Sonen har matproblem som jag inte vet hur vi ska lösa. Vi försöker få honom att själv känna ansvar för sin kropp och framför allt lära sig känna NÄR han är hungrig. Jobbigt….

Det känns dock skönt att ta steget utanför mina egna ramar. Jag känner att synen förändras, jag kan tänka mig förändra mitt inrutade liv, prova på nya saker. Bara det gör att jag växer och känner mig modigare, blir flexibel, framtiden får ett nytt sken. Och idag känns det som om jag befinner mig mitt i orkanens öga. Runt omkring mig virvlar det och stormar och jag själv känner mig helt lugn. Kanske pga att jag tillät mig själv att gå ner igen, för att därigenom kunna komma upp starkare och orka med allting som sker. Känner också att jag har förtroende från människorna som finns runt omkring mig = känns skönt, för jag kände mig helt ute ett tag.

Och även om det är jobbigt när det händer mycket så är det stimulerande också :-) Jag tror att jag har landat i mig själv lite mer efter denna svacka.

Hakuna matata till allihopa! Jag har saknat er.

Kommentera

Sonens matproblem

oktober 2, 2007 vid 11:44 f m · Arkiverad under Uncategorized

På tal om något helt annat. Sonen är inte så kry. Han hade ont i magen (var inte på toan på 3 dagar) samt huvudvärk. Problemet för dagen är ju att han inte äter något på skolan, endast 1 äpple eller några clementiner. Och det förstår ju vem som helst att det inte räcker för att hålla energinivån uppe. Han är jättetrött och hängig när han kommer hem. Måndagar och tisdagar är värst.

Varför äter han inte, kanske någon undrar? Förmodligen hänger det ihop med Touretten, han vägrar gå in i skolmatsalen pga lukter och åsynen av maten där överhuvudtaget. Så nu ska vi få draghjälp av skolsköterskan som ska kontakta en dietist på sjukhuset. Vi har ju under övriga 5 skolår skickat med mat till skolan, men vi bestämde att vi inte ska börja med det i år. Dessutom vägrar han själv att ta med sig något hemifrån, vill inte vara annorlunda än övriga.

Men jag tror att hans krafter börjar sina. Han har ju vuxit under sommaren och nu börjar bristerna märkas i kombination med den förkylning han hade för ett par veckor sedan. När han är hemma äter han, men inte på skolan, som sagt. Själv säger han att det gör inget, han är stolt över att han äter frukt och det är ju alltid en början. Men hans kondition har försämrats.

Kommentarer (1)

Hur gick det med lägenheten?

oktober 1, 2007 vid 2:54 e m · Arkiverad under Hemmaliv

Ja, idag var jag till banken och det är väl tur att de gör verklighetstrogna kalkyler. Alltså, en varning till alla som kollar på Hemnet och tror att det som räknas ut när man klickar på knappen ”Boendekostnad” är sant – det är summeringar som lindats in i sockervadd endast för att väcka köpsug!!!! Det är som vilken reklam som helst!

Jag skulle inte alls få samma boendekostnad som idag. Verkligheten hamnar på minst 800,- över och det har jag inte alls lust med. Som ensamstående med 2 barn har jag en mycket snäv ekonomi och vill ju få det billigare istället för dyrare. Dessutom ligger räntan idag på 5,18, bundet 5 år, och 5,90, och det fanns inget utrymme till sänkning. Så jag beslöt mig i princip direkt för att avstå från köpet. Och det känns faktiskt bra! Nu kan jag fortsätta min sparkampanj istället samt under tiden se mig om efter något annat, mer passande objekt.

Det är bra att snacka med bankpersonalen. De får fungera som broms när jag själv är förblindad av köplusta. Och det kanske är bra om jag väntar tills Kärleken flyttar ner, då måste vi ju skaffa något tillsammans. I och för sig kan mycket hända på 2-3 år, men nu utgår jag från vår gemensamma plan = att vi är sambos om några år.

Kommentera

Glömde föräldrarna

september 29, 2007 vid 7:24 e m · Arkiverad under Familjen, Uncategorized

Mamsen och papsen var ju på besök. Först var lånade de en stuga och plockade lingon som besatta. Jag fick en del till mitt kylskåp = mums. Papsen börjar blir förvirrad, åldern börjar ta ut sin rätt (81 år). Kroppsligt är han igång, men hjärnan börjar trappa ner. Den dåliga hörseln gör sitt till. Mamma (63 år) tar bra hand om honom, ser till att han äter och klär på sig ordentligt. Nu får hon fullt utlopp för sitt kontrollbehov. Hon får vara den kloka och förståndiga, vilket gör att hon känner sig duktig. (Deras förhållande är präglat av kontroll och förtryck från mamma till pappa. Nåja, det funkar ju för dem…) Han kör fortfarande bil – till min förskräckelse! Det är inte bra, alltså….önskar han kunde ge mig nycklarna innan det händer något allvarligt. I januari -08 ska de åka till Thailand, undrar hur det kommer att gå.

Mellan mamma och mig råder någon form av harmoni. Om det hänger ihop med att pappa börjar trappa av eller ej vet jag inte. Det kan också hänga ihop med att jag ser henne klarare nu än jag gjort tidigare. Jag ser hennes osäkerhet och rädsla, och jag förstår att hennes beroende av pappa är en följd av detta. Själv har jag ju frigjort mig, förstått att jag måste klara mig själv för att överleva, jag kan inte räkna med förståelse från henne. Hon förde tyvärr över sin egen dåliga självbild på mig, jag var alltid för smal, för jobbig, för slarvig etc = hon fick vara den duktiga. Ni förstår vilken självkänsla jag fick….

Det har tagit sin tid, men jag har lyckats bryta mönstret. Idag kan jag se henne uppifrån, ha förståelse och samtidigt sätta tydliga gränser. Svårt förklara hur det gick till, men jag lyckades. Vi hade ju några turer där vi bröt med varandra. Hon sade att hon inte hade någon dotter och jag accepterade – tills pappa medlade mellan oss och fick oss att återuppta kontakten igen. Till slut kom jag till en punkt där jag tänkte att nu skiter jag i det här. Jag ska inte behöva kämpa för att få vara den jag är. Jag är en bra människa som ingen ska trampa på. Den som inte kan respektera det behöver inte heller knacka på min dörr. Och idag känns det som att hon respekterar mig och mina gränser. Själv känner att jag behöver inte kämpa för att försvara mitt ”jag” – för någon. Jag älskar den man jag älskar och jag uppfostrar mina barn bra och min katt är älskad av alla. Och det tack vare att jag är som jag är – en bra människa! Jag är stolt över mig själv.

Jag skulle kunna skriva en hel roman om min mors agerande men det tillhör det förflutna. Nu väntar framtiden. Min far är snart borta och då har hon bara mig, min mor. Och jag väljer att vara förstående istället för fördömmande, tack vare att jag själv kommit en bra bit på vägen. :-)

Har ni inte sett ”The legend of the drunken master”? Går på kanal 6 nu, mycket rolig film med kinesisk humor. :-)

Kommentarer (1)

« Nyare inlägg · Äldre inlägg »